ungtvillingmamma

Bara när man går och tänker på små saker hela tiden. Hur kan man älska och sakna när man inte ens ber om att få träffa sina barn mer än vad man gör ?

Om man är rädd att man kanske inte ska få träffa sina barn på en längre tid tar man inte sig tid att vara med dem

då så mycket som möjligt eller har jag helt fel ?

Jag kan och kommer aldrig kunna förstå det tankesättet. och det gör mig så frustrerad . Jag vill att dem ska få det bästa livet man kan ha och just nu hänger deras liv hos mig. Och jag ska se till att dem får det. Ett liv fullt av kärlek och lek. jag kommer aldrig svika dem hade aldrig kunnat se dem i ögonen om jag skulle haft svikit dem.

Jag är ledsen för deras skull jag är ledsen för att en person som betyder så mycket för dem inte visar sig mer i deras liv. Jag vet att dem vill det och det vill jag med men jag kan ingenting göra.

Tiden rinner bara iväg.

Man kan inte välja sina föräldrar och man kan inte välja hur dem ska leva men det skulle man fan kunnat göra.

När ni ler när ni skrattar mot mig. när ni kramar mig och ser mig i ögonen mer era blå skinnade små ögon så bara älskar jag er ännu mera.

När ni lär er nya saker nya ord så blir jag så fruktansvärt stolt.

ni har legat i min mage i 7 månader och jag har funnits där för er varje dag och det kommer jag alltid göra mina älskade små prinsessor!

när jag hämtar er på dagis och ni springer till mig och hoppar upp i min famn det finns inget bättre .

Kommer göra ert liv till det bästa livet man kan få. Och det kan jag göra även helt själv.

För det är er jag lever för.

Älskar er!

Mamma

Du ska veta att inget kan förbättra det du gjort, inga förlåt ja e ledsen kan vara nog.

Under så lång tid kämpade jag så hårt att all den kärlek  som jag hade faktiskt dog.

ÅÅ allt det jag känner under ytan det bränner.

Aldrig Aldrig kommer jag förlåt dig för du tog det allra bästa som fanns inom mig.

Aldrig aldrig kommer jag tillbaks till dig, Nej ryggen är det sista som du ser av mig.

Du ska veta att jag gråtit salta tårar för din skull, kanske i hopp om att du skulle förstå,

Men din värld var inte samma värld som vi andra levde i, vi ville nog aldrig

åt samma håll.

Det är slut nu, finns ingen kärlek mer. det är mörk så långt jag ser.

Aldrig Jag kommer jag tillbaks till dig.

Ryggen är det sista som du ser av mig.

Men med tiden lär du dig väl det med. Får jag hoppas.!!

Ni är bäst mina Älskade vänner!

Var starka låt ingen köra över er. Ni är värda så jävla mycket mera.

MVH Emelie

Ok vi hade verkligen en perfekt helg. Jag mår inte dåligt alls längre. Jag klarar mig igenom denna gången med .!

Fick vara med alla mina fina och underbara vänner Och många flera.

Nu ska jag bara vara glad framöver!

Hur kan man känna sig fruktansvärt ensam när man inte är det. Jag har mina två små underverk som jag älskar

mer än något annat. Jag har mina vänner som jag inte skulle kunna klara mig en dag utan.

Tänk att EN  person kna ha så mycket inverkan på mig. En ända i denna världen. Som jag både älskar och hatar.

Det känns som panik i min kropp.

Något som gör att jag inte vet vad jag ska ta vägen. men jag måste vara stark, för mig själv och mina barns skull.

Men jag älskar dig och vill verkligen leva med dig. Du är en av dem i min värld som jag verkan vill eller kan leva utan!

Jag förstår inte nu och jag kommer aldrig att förstå det heller.

Hur man kan vara så jävla egotrippad. hur man bara kan tänka på sig. det ända jag vet och har fått ut ur detta är att jag fick lära känna hans riktiga ja. hur han behandlar alla människor i sin närhet som skit.

Hur jag kunde ( kan ) älska honom hur jag kunde i min vildaste fantas lkunde tro att han skulle förändrars, om jag

inte tagit han tillbaka kanske han hade varit ett minne blott för mig.

En människa som inte betyder mer för mig än en näve skit.

Och nu sitter jag bara och tänker på alla fina minnen, Som denna sommaren har gett. Men när jag väl är inne i skiten ser jag bara det dåliga.

Han lämnar mig och barnen för ett jobb i malmö och för att bo hos hans mormor. Han skulle aldrig erkänna det det vet

jag , han är alldeles för feg och egenkär för det. Men han vill ha frihet. Han vill ha en tjej som ställer noll krav

på honom. han vill ha ett liv som innehåller fest sprit droger och frihet.

Inget familjliv.

Och ni som älskar honom. Ni är så jävla lurade. att ni tror på allt skit hans säger. haha! Ni hör vad han

säger men jag ser vad han gör. Det ät mer sanning i det är ni någonsin kommer att förstå.

Han är en pojke som aldrig kommer växa upp.

Jag har så mycket hat inom mig som jag inte vet var jag ska göra av!

Jag är så arg så jävla arg.

men en dag kommer du få tillbaka detta. något kommer en dag hända så du kommerångra allt du gjort.

När min tid väl är inne för att lämna denna jord så kan jag göra det stolt. För jag har och kommer aldrig överge mina barn!

Vi åkte i från Sjukhuset i Danmark med leende på läpparna. Vi firade med Lite mumsig mat, det blev Mcdonalds, det knäckebörd och Youghurt var det ändå jag kunde få i mig i tre månader ungefär. Nu fölt det på bra hade ultraljud undersökningen i gång i veckan och dem växte på fint. Dagarna var inga problem för mig ok konditionen var inte den bästa men annars inget att klaga på.

Kvällarna och nätterna var värre. Jag kunde aldrig ligga stilla min mage var så stor så det var bara obekvämt hela tiden det löste jag sen med en kunde under min mage när jag låg på sidan som stöd och en kudde emellan mina knä. Jag gick även upp på toaletten ungefär 15 gånger innan jag somande.

Sen började Föräldrarkursen. Det såg jag verkligen fram emot. Min sambo med såklart men jag längtade så till det. Vi var en grupp med cirka 8 blivande föräldrar och alla var runt 20 - 25 år. En av mina bästa kompisar var också med barn i samma vecka som jag så vi var där tillsammans.

Vi gick även på en Tvillingkurs med två andra par som skulle ha Tvillingar.

Den 6 Feb - 08 skulle vi tre par göra ett besök på Neonatalavdelningen i helsingborg. ( Avd för för tiddigt födda eller sjuka barn ) Eftersom tvillingar bruka komma för tidigt så var vi där och kollade runt. Senare när vi skulle åka hem därifrån 

så började jag må illa. Jag sa det till min mamma och sambo dem bara ja men vi äter när vi kommer hem.

Vi nästan panik så illa jag mådde. Åt lite och sen kom det bara kunde inte stoppa något överhuvudtaget. Sen började jag få ont i ryggen jag kunde varken sitta stå eller ligga visste inte var jag skulle ta vägen. Hade verkligen PANIK!

Ringde förlossningen vi åkte in direkt. Då var det värkarna som satt igång pga kräksjukan jag hade öppnat mig 1 cm och var redo att föda. Men det tyckte inte läkarna vara bara i Vecka 30 och dem ville dra ut på det så långt dem bara kunde.

Jag fick Brikanyl ( är inte säker på stavningen ) som stoppade värkarna och sedan en spruta som jag inte kommer ihåg var det var, som skulle skynda på mina flickors utvecklande av deras lungor så dem förhoppningsvis skulle kunna andas på egen hand när vill titta ut.

Sen låg jag i 8 dagar med sprutor dropp och kontroll av barnens hjärtan och fick inte röra mig från sängen endast toalettbesök var tillåtna haha! Men det var bara skönt!

Det började när jag var 20 år, jag kände på mig att jag var med barn men alla test jag gorde visade negativt. Tillslut efter några veckor visade äntligen testet POSITIVT!

Jag ( Vi ) blev överlyckliga det som vi pratat om så länge hade äntligen hänt. Jag var med barn. Veckorna gick och min mage växte i ett rasande tempo, vi skoja om att där fanns fler än ett barn i magen men vem kunde tro att det stämde !?

Den 28 Oktober 07 kom vi till sjukhuset för vårt första ultraljud. Min mamma körde oss dit och vi var så fyllda av spänning och förväntan, barnmorskan kallade på oss och jag la mig på britsen för undersökningen. 

Fick sådant kallt på magen som gelé nästan, hon satt apparaten på min mage och direkt såg man två små huvud. MIn sambo skrek ut : 

Är där två barn ??!!

Barnmorskan svarade med ett leende på läpparna  - Ja det är där, där är två små bebisar i magen. Sambon brast i gråt och tårarana sprutade i hela rummet, och jag låg där helt stum kunde inte fatta det med en tår rinnande längs med min kind.

Jag var i vecka 16 och min beräknade förlossningen blev den 4 April. 3 dagar innan min födelsedag! Vi fick med oss tre kort på våra små bebisar som då vägde 104 respektive 126 gram! Sen var det bara att berätta överraskningen ( miraklet ) för släkt och vänner.

Fick en tid till Läkaren två veckor senare . det är rutin vid tvilliggraviditeter!

Då trodde dem att barnen drabbats av något som kallas för TTTS   (twin-to-twin-syndrome) Det är i korthet att det ena barnet ger all näring och blod till sitt syskon så den själv inte växer något. Vi som varit så glada var helst plötslig så rädda över att förlora ett av våra små mirakel. Blev skickade till Köpenhamn ( Rikshospitalet ) där dem är experter på just graviditeter. Läkaren undersökte dem och började sedan berätta olika ingrepp och operationer man får göra för att kankse rädda den ena bebisen. i våra öron lät det som ( Vi måste mörda ett av våra barn för att det andra ska överleva ) Vi var så fruktansvärt rädda.